Lyckan – Susanna Jungblom

Susanna Jungblom

Annons

Lyckan

Godmorgon,

Alltså! Lyckan jag kände när jag kom hem igår kväll och fick se mina barn och min man sitta i soffan med en skål popcorn. Jag var ca 2 timmar sen igår och trodde att jag skulle missa pojkarna innan dom skulle lägga sig. Men där satt dom i sina pyjamaser och väntade. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla tillbaka mina lyckotårar, men det gick inte. Kärleken överflödade och jag kände mig så lycklig över att jag har en så fin familj.

M hade städat och tänt ljus i hela lägenheten och pojkarna satt som sagt med popcorn (mammas favorit) och så satt vi uppe lite extra länge och såg på Mickes Klubbhus på Netflix.

Sen fick jag lägga barnen i våran säng, en på varje sida, och så berättade jag ett äventyr (standard) och så somnade dom. Vilken underbar kväll.

Jag har mer och mer börjat inse att tiden när barnen är små aldrig kommer att komma tillbaka och jag är livrädd för att jag ska ångra mig när barnen blivit större att jag inte var närvarande mer när dom växte upp.

Nu för tiden ska man vara allt känns det som. Man ska vara närvarande samtidigt som man är självständig och man ska vara en karriärskvinna samtidigt som man alltid ska finnas där för sina barn. Jag försöker hinna med allt men just nu känner jag att det absolut viktigaste för mig är att vara så mycket som möjligt med min familj och karriär och sånt kan få vänta. Det är liksom inte lika viktigt för mig längre…

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
susannajungblom

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. fanny s

    Åh jag förstår precis hur du känner! Jag har tre småttingar och nu nör äldsta fyllde sex har jag verkligen verkligen börjat fatta att den här tiden kommer aldrig tillbaka! Ibland får jag nästan ångestkänslor över att det går så fort och jag vill bara vara kvar i den här tiden när barnen bara vill vara nära och har små bekymmer…samtidigt som det är underbart att se dem växa och utvecklas såklart 🙂 Men om tio år kommer de (troligtvis) inte att sitta och kramas i mitt knä och om tjugo år har de förmodligen flyttat ut och lever sina egna liv. Bitrerljuvt är vad det är!

Annons