Amning – Min historia – Susanna Jungblom

Susanna Jungblom

Amning – Min historia

Nu känner jag mig någorlunda redo att dela med mig av mina tankar och känslor när det kommer till amningen. Jag tänkte att jag skulle berätta för er hur det har gått för mig och Adam sen den dagen han föddes i hopp om att kanske vara ett stöd för andra som inte har det så lätt. För mig har det hjälpt att läsa på forum och vara delaktig i amningsgrupper på internet för att få tips och trix om hur man ska göra för att få amningen att fungera. Redan innan Adam föddes så började jag fundera på hur det skulle gå för mig att amma med tanke på att jag gjort ett bröstlyft och lagt i implantat i brösten. Så när vi bestämde oss för att bli gravida igen så ringde jag till kliniken där jag opererats för att höra om det var möjligt för mig att amma igen. Jag fick svar att det inte skulle vara några problem eftersom kirurgen alltid opererar utan att skada mjölkgångarna med tanke på att en bröstoperation inte skulle vara ett förhinder för amningen i framtiden. Jag minns det samtalet som att det vore igår. Den lättnaden jag kände efteråt var obeskrivligt skön och det kändes som en sten lättat från mitt hjärta.

När Adam föddes så sökte han sig till bröstet med en gång och det var inga problem alls med amningen. På BB kollade dom att han hade ett fint grepp och det såg ut som att allt såg bra ut. Han gick inte upp så väldigt mycket i vikt, men ändå så pass mycket att vi fick åka hem. Dom första dygnen sov han extremt mycket, vilket jag nu i eftertid tror har påverkat mjölkproduktionen. Han ville inte äta så ofta utan sov för det mesta och på nätterna sov han nästan från ca åtta på kvällen till fyra på morgonen. Alltså 8 timmar utan att äta. Inte konstigt att min kropp trodde att det inte behövdes så mycket mjölk då.. Jag åkte dessutom på en infektion och lades in på sjukhus en vecka efter förlossningen och då fick Adam vara med mig. Han var mer och mer vaken då och ville amma och jag uppfattade aldrig att det var något fel utan uppskattade närheten själv lika mycket som honom. Vi ammade och sov i två dygn och sen blev jag utskriven och fick komma hem. Det var då problemet uppstod… När vi var på kontroll på BVC så fick jag veta att han inte gått upp helt som han skulle och fick rekommendationen att ge honom ett mål med ersättning om dagen….

Jag kunde själv känna av att han inte var helt nöjd vid bröstet och vi hade dessutom en väldigt stressig period med mycket besök under julen så amningen blev väldigt påverkad. Jag kunde inte slappna av och när Adam vred sig, spände sig och grät vid mitt bröst så var det lättare att ge honom flaskan än att försöka tvinga honom att amma. Vi hade ju dessutom gäster så den där pinsamma faktorn låg också där. Jag skämdes och kände mig misslyckad när jag inte klarade av att mata mitt eget barn. Jag grät oerhört mycket och började läsa om hur jag kunde öka mjölkproduktionen.

Amningste med kummin, fänkål och anis drack jag tills jag nästan spydde och även en och annan öl slank ner då jag fick veta att det kunde hjälpa till att öka mjölken. Ingenting verkade fungera och jag blev bara mer och mer ledsen över situationen. Många nära och kära försökte få mig att inte känna som jag gjorde och sa att det inte alls var ett misslyckande om jag skulle ge honom ersättning istället, men för mig var det inget alternativ. Min högsta önskan i hela världen var att amningen skulle fungera och jag är inte den som ger upp i första taget. Jag är extremt envis och jag såg ingen annan utväg än att jag skulle göra allt i min makt för att få det att fungera.

Mitt i all frustration så fick jag ett meddelande från en tjej som följer mig på Instagram. Hon tipsade om en grupp på facebook som jag gick med i. Där kunde man skriva och fråga till mammor som var experter på amning och det var först efter att jag fick ett svar därifrån som jag insåg hur fel jag haft. Hon skrev att mjölk är ingenting man har, utan det är någonting som produceras av ett hormon i och med att barnet stimulerar brösten. Efter att hon sa det så insåg jag att det enda som kommer att fungera är att amma, amma, amma, amma och aldrig sluta amma. När han fick flaskan så stimulerades inte brösten och då producerades heller ingen mjölk.

Att ge honom flaskan gjorde dessutom bara att han inte kunde slappna av vid bröstet med tanke på att han får ett jämnt och konstant flöde med mjölk därifrån, medan det kommer lite mer tillfälligt från bröstet. När jag insåg detta så bestämde jag mig för att inte ge honom flaskan, oavsett hur jobbigt det skulle bli. I tre dygn kämpade vi på och tyvärr så kunde vi inte sitta stilla och skönt i en fåtölj och amma som en “normal” människa, utan jag fick bära honom och vagga samtidigt som han åt för att distrahera honom under dom tiderna när mjölken inte kom så fort. Sen kom jag även på att jag kunde sätta honom i en bärsjal och amma honom när jag gick omkring och då fungerade det hur bra som helst. Tre dygn var som sagt jobbiga och jag hade honom konstant på bröstet. Jag hade aldrig klarat det utan M som peppade mig och hjälpte till att passa på dom stora barnen medan jag fokuserade fullt ut på amningen. När jag stod och vaggade samtidigt som jag försökte få Adam att vilja äta, trots motstånd så ville jag många gånger ge upp. Tårarna sprutade och till tider kändes det hopplöst. Varför gjorde jag det här egentligen? Jag började tvivla på mig själv och på hela situationen. Men M fanns alltid där, masserade mina axlar och sa att det kommer lösa sig. Oavsett hur jag bestämmer mig för att göra så fanns han där och stöttade mig.

När allting kändes som värst och jag var på vippen till att tappa det fullständigt så hände nåt. Adam låg stilla, lugnt och tryggt vid mitt bröst, utan att göra motstånd. Han väntade på att det skulle rinna till och efter en stund så släppte han bröstet och verkade nöjd. Det var första gången någonsin som han gjort det och det kändes fullkomligt underbart.

Allt kämpande och slitande som jag trodde var förgäves visade sig ha gett resultat. Dessa veckor som jag haft med kampen för att få amningen att fungera har gjort att jag fått ännu mer respekt för kvinnokroppen och hur allting fungerar. Det handlar om tillgång och efterfrågan och när bebis vill ha mat så stimuleras produktionen efter behov. Det är häftigt. Sen tror jag att många, även jag, blir rädda att man inte ska räcka till och att bebisen inte ska vara nöjd. Men man måste ha tro på sig själv och att det ska fungera. Anledningen till att många ger upp är för att man börjar fasa ut amningen med flaskor. Man ger ersättning, bebisen blir mätt och sover länge och det dröjer till nästa amningstillfälle. På så sätt blir det en ond cirkel som gör att mjölken sinar och bebisen börjar föredra ersättningen framför modersmjölken. Tyvärr fick jag besked om att ge flaska från BVC när det inte fungerade som det skulle. Men tack vare pepp från andra mammor så lyckades jag ha tro på mig själv istället. Så tack till er mammor där ute som finns där som en stöttande hand. Det räddade mig verkligen och nu har jag lyckats helamma som var min dröm och önskan från första början.

Så har du det jobbigt själv och behöver stöd så tveka inte att ta kontakt, med mig eller andra mammor för ibland kan det bara kännas skönt att ventilera hos någon som förstår vad man går igenom..

Äntligen har jag tro på mig själv och min älskade Adam, Tillsammans är vi starka <3

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
susannajungblom

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. fanny s

    Tack för att du delade med dig ❤ Hade en liknande resa med mitt tredje barn! Hon gick inte heller upp i vikt som hon skulle, jag fick komplettera med ersättning och det kändes hopplöst att hålla igång amningen! Men tillslut lyckades jag fasa ut flaskan och när hon var 2 månader helammade jag. När jag fick mitt fjärde barn hade jag den där erfarenheten och allt gick hundra gånger bättre den här gången! Aldrig har amningen. fungerat så bra som med min minsting! Jag var också mer lugn och inte lika stressad den här gången. Allt gott till dig och dina små ❤