Barnens trygghet och kvällsrutiner – Susanna Jungblom

Susanna Jungblom

Barnens trygghet och kvällsrutiner

Godmorgon,

Jag började tänka på en sak i natt när Oskar kom över vid 04. Det har ju varit ett “problem” som jag har försökt att fixa. Att han kommer över på nätterna har jag sett som ett störande moment som förstör min sömn. Och visst är det så, men så började jag fundera på min egen barndom. Jag har alltid varit mörkrädd så länge jag kan minnas och jag kommer ihåg hur det var att ligga i sängen och vakna på nätterna. Jag ropade alltid på mina föräldrar eller så sprang jag över till deras rum och krypte ner jämte mamma eller pappa. Dom lät mig alltid komma över eller så kom dom springande till mig när jag ropade och låg hos mig tills jag somnat om, Jag har aldrig hört dom klaga eller säga till mig att jag måste sova själv i i min säng.. Så varför ska jag tvinga Oskar att gå tillbaka till sin säng och somna om själv? Tänk om han också är rädd och bara behöver sin mamma?

Efter min tankeställare i natt så har jag ändrat mig i hur jag ser på hela situationen. Jag ska vara en trygghet för alla mina barn oavsett hur det påverkar mig. Oskar ska alltid få känna att jag är där hos honom och om han är rädd ska han alltid vara välkommen att komma över. Jag känner mig nästan lite dum och egoistisk som blivit irriterad på honom och bett han somna om själv i sin säng bara för att jag ska få sova så mycket som möjligt och fokusera på Adam. Alla barn är minst lika viktiga och från och med nu får Oskar komma när han vill om han behöver det.

Det är verkligen inte lätt att vara mamma och jag lär mig hur jag ska hantera olika situationer hela tiden. Jag hade ingen aning om hur jag skulle klara av att bli trebarnsmamma och jag hade ingen aning om hur det skulle gå på veckodagarna när jag är ensam med alla barnen. Men jag lär mig nya rutiner varje dag för att underlätta i vardagen. En sak som är väldigt viktig för mig är att få alla barnen att känna att dom är viktiga och älskade. Ingen ska känna sig mindre prioriterad och det har varit extremt tufft under den perioden som amningen strulade med Adam. Men nu känner jag att det blivit lättare med tiden och jag försöker så gott jag kan att ge lite extra kärlek till mina stora pojkar när Adam sover och jag kan lägga ifrån mig honom.

Jag har ju varit väldigt ensam dom senaste veckorna eftersom mina föräldrar varit bortresta (och M jobbat), men idag kommer äntligen min pappa hit! Dom landade igår kväll och tyvärr måste mamma på jobbresa så henne får jag inte se förrän på fredag, men pappa kommer hit i alla fall och det ska bli så underbart att få ha honom här igen! Barnen har saknat sin morfar något oerhört och jag med. Det har alltid varit en trygghet att ha honom här och det underlättar ju en massa när jag kan få hjälp med pojkarna, speciellt vid läggning då det är då det brukar köra ihop sig lite grann, Jag har en relativt bra rutin, men om Adam strular så blir allt lite stressigt.

Jag brukar börja kl 18.00 med att pojkarna få klä på sig pyjamas och efter det ger jag barnen kvällsmys, vilket innebär ett fat med äpplebitar, melon och en riskaka tillexempel (på helgerna är det godare saker på fatet).

Sen klockan 18.45 borstar vi tänderna och så säger Oskar godnatt till Filip. Sen går vi in till Oskars rum och läser en saga, facetimear pappa och sen säger vi godnatt och så går jag ut ur rummet. Innan Adam kom till världen så låg jag alltid inne hos Oskar och höll honom i handen tills han somnade, men nu fungerar inte det eftersom det är omöjligt att förutse om Adam kommer vara tyst eller inte. Därför har vi börjat med nya rutiner här. Efter att jag lämnat rummet så brukar jag hålla mig i närheten av hans rum i fall han skulle ropa på mig.

Kl 19.15 är det Filips tur att lägga sig, då går vi och facetimar pappa på hans rum och efter det brukar han vilja prata lite grann om dagen som varit och hur resten av veckan kommer att se ut. Sen säger vi godnatt och jag lämnar rummet.

Vid 20,00 ungefär brukar jag själv förbereda mig för natten och den senaste tiden har jag lagt mig innan klockan är 21.

Dom senaste nätterna har Adam vaknat på ungefär samma tidspunkter, 00.20, 03.20, 05, 06 och sen går han upp med oss vid 07. Det är helt okej ändå.

Början på denna veckan har gått rätt så fort och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Just det här med tiden är något som jag ofta reflekterar över. Ena stunden vill man att tiden ska gå fort om man har någonting längre fram som man ser fram emot, medan man i andra stunden önskar att tiden skulle stå still. Till exempel tiden då Adam föddes och jag bara ville vara still i min lilla bebisbubbla. Bubblan höll ändå ganska länge, men tyvärr sprack den när verkligheten och vardagen kom ikapp. Jag försöker att njuta av dom små fina ögonblicken som man får under dagen, men det är inte alltid så lätt.. Nä hörni, nu börjar jag svamla och flumma mig bort, så jag stoppar här. Ibland när jag börjar skriva så är det svårt att sluta att reflektera…

Hoppas ni får en fin dag, kram på er!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
susannajungblom

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.