En natt på barnakuten

Det senaste dygnet har varit ett av dom värsta i hela mitt liv... Jag ska börja från början. Att jag skriver av mig är viktigt för mig för att processa vad som hänt och få ut all frustration jag känner inför bemötandet vi fått av sjukvården..

Igår skedde en olycka hemma. Det gick så fort, samtidigt som allt hände i slowmotion. Jag var hemma med mina tre små pojkar, Filip och Oskar satt i soffan och såg på tv, jag satt vid köksbordet och jobbade och Adam sprang runt och lekte. Han är en nyfiken liten bebis som har svårt att sitta still. Plötsligt stod han vid våran stora golvspegel och skrattade åt sin spegelbild. I vanliga fall är spegeln fastskruvad på toppen in i väggen, men eftersom vi fått nya möbler i dagarna så hade vi flyttat runt och ställt spegeln på en annan plats och inte hunnit skruva fast den i väggen.

Från en sekund till en annan så ser jag hur spegeln står rakt upp i luften och balanserar, I den sekunden flyger jag upp från stolen och skriker rakt ut medan jag försöker hinna fram innan spegeln ska välta över Adam. Jag hann inte. Där låg den 80kg tunga spegeln över min älskade bebis. Jag lyfter upp spegeln och tar upp honom och hör hur Oskar skriker " Mamma det kommer ut något ur Adams hjärna och Filip står jämte och ser skräckslagen ut. När jag ser på honom så har Adam en stor bula i storlek av en tennisboll i pannan. Jag får panik och hamnar i någon slags chocktillstånd. Till slut lyckas jag ringa min man på facetime då det var det senaste jag ringt. Han svarar, ser Adam och skriker "Ring ambulansen!!!" och lägger på.

I den stunden får jag black out och minns inte vad det är för nummer till ambulansen. En så enkel sak blev omöjlig. Där stod jag med Adam, panikslagen, livrädd och till slut kommer jag på det... 112.

Ambulansen var där på några få minuter, innan dess hade min pappa kommit. Min man hade ringt honom så fort han la på luren eftersom han själv var i Norge och inte kunde komma hem så snabbt. Ambulanspersonalen sa att vi var tvungna att åka in till Akuten. Dom frågade om jag skulle ta med någon mat och min pappa hjälpte till att lägga ner välling och hans flaska i en påse. Det var det jag fick med mig och så åkte vi.

Under bilresan till akuten blev jag svimfärdig och illamående, livrädd och panikslagen. Många tankar och känslor cirkulerade och jag kunde inte stoppa tårarna. Jag var förtvivlad över vad som hänt och skulle aldrig förlåta mig själv om något allvarligt hände med Adam. Jag spelade upp händelsen i min hjärna om och om och om igen och kunde inte låta bli att tänka "tänk om"..

När vi kom fram undersöktes Adam och jag fick fin hjälp från personalen på Akuten i Alingsås. Adam fick spegeln över sig kl 17.50 och vid 19.15 hade vi fått hjälp och blev informerade om att vi inte kunde stanna där eftersom Akuten stängde och att vi därför skulle bli skickade till Drottning Silvias barnakut för observation.

kl 20.20 kom det en taxi och hämtade oss. Eftersom allt hände så snabbt så hade jag inte tagit med mig någonting. Jag tänkte inte klart och när jag gick ut i taxin i t-shirt så kände jag på mig hur jobbigt detta skulle bli. Adam hade heller inte mycket kläder på sig, endast en pyjamas och en tunn liten snuttefilt.

Adam somnade i bilen och jag ringde till min man och mina föräldrar för att informera dom om situationen och att vi var på väg till Göteborg. När vi kom fram var det mörkt ute, klockan var 21.. Det var en lång kö utomhus för att komma in till barnakuten. Taximannen som körde mig sa att jag inte kunde ta med mig min bebis ut i kylan och erbjöd sig att passa honom i bilen medan jag gick före kön för att prata med någon. Huttrande i min t-shirt gick jag fram och blev ignorerad av vårdpersonalen. Till slut började jag gråta av frustration och sa "snälla hjälp".

Jag fick frågan vad jag ville, varpå jag svarade "Vi blev körda i ambulans hemifrån till Akuten i Alingsås och sen blev vi körda hit i taxi. Jag har inga varma kläder till varken mig eller mitt barn, kan vi snälla få så inne och vänta?"

Jag fick svaret "Det är lika för alla, du måste stå i kö, jag ska hämta en filt till barnet." Hon kom ut med en liten filt som knappt täckte hans kropp. Utan mössa, varma kläder, tröst eller förståelse blev vi satta i kö utomhus.

Jag frös så att det gjorde ont i kroppen, tårarna rann och jag var så fruktansvärt orolig över Adam. Efter ett tag fick jag en större filt av en annan patient som själv hade ytterjacka på sig. Tack och lov hjälpte det lite grann. Efter en timma fick vi gå in och då blev vi satta på en pinnstol i ett bås som vi inte fick lämna. Förmodligen på grund av Corona. Den stora filten fick jag lämna ute när jag gick in och jag satt åter i min t-shirt och frös. Armarna och benen gjorde ont då jag var tvungen att hålla Adam i min famn medan han sov. När klockan var 22.30 så fick vi prata med en sköterska som undersökte Adam lite hastigt och satte oss sedan i ett annat väntrum där vi kände oss bortglömda och nedprioriterade.

När klockan blev midnatt så var jag så trött och utmattad, alla som suttit i väntrummet tillsammans med oss hade fått hjälp och själva var vi kvar. Till slut fick jag nog och bar Adam med mig för att hitta någon personal. Till slut frågade jag en sjuksköterska som gick förbi mig om jag kunde få någon information om vad som händer. Jag sa att jag var blev skickad hit från Alingsås och att jag inte fått någon information om vad som händer, får vi åka hem efter vi träffat läkare eller blir vi inlagda?

Svaret jag fick var "Om ni blir inlagda så blir inte det här! Ni ska åka till Borås, jag förstår inte varför ni har blivit skickade hit! Oavsett vad så är det massor av folk här i natt så det kan ta flera timmar innan ni får träffa en läkare. Vad heter pojken? Jag ska kolla med den ansvariga sköterskan om hon kan ge er mer information."

01.00 kom en sköterska och sa att vi kunde komma in till ett rum, vi var på nästa tur hos läkaren.

Strax därefter kom en läkare. Han undersökte Adam som blev ledsen och var helt utmattad. Han sa att han inte ville skicka hem oss nu eftersom man vill se hur allmäntillståndet är hos så små barn när dom fått hjärnskakning och det var omöjligt att göra när han var så trött. Då blev jag förtvivlad igen och utbrast:

"Å nej, måste vi åka till Borås? Jag vet inte hur! jag har ingen som kan köra mig"

Då svarar han: "Självklart ska ni inte åka till Borås. Ni får ett rum här. Jag vill att vi har Adam under övervakning i natt och gör en ordentligt undersökning imorgon när ni vaknat."

Äntligen fick vi hjälp för första gången sen vi kom till Drottning Silvias barnakut. Första personen som gav oss trygghet och ville hjälpa.

Men, kvällen slutar tyvärr inte där. Vi var tvungna att testas för Covid-19 innan vi fick bli inlagda. Det var bara ett snabbtest som inte skulle vara så jobbigt. Vi testades i näsan och även fast det inte var så fysiskt jobbigt så var det extremt tufft att behöva väcka Adam ännu en gång för att "plåga" honom i hans sömn.

Testet gick ändå bra, han somnade om och vi kunde följa med till avdelningen där vi skulle få sova. I väntan på provsvaret så satte vi oss i ett uppehållsrum och där ville dom väcka Adam ännu en gång för att kontrollera att han mådde bra. Dom testade blodtryck och såg i ögonen. Efter det var det svårt att få honom att somna om, men jag gick och vaggade honom och till slut somnade han i min famn. 01.45 fick vi komma in i rummet och där la jag Adam i en säng och så la jag mig i en föräldrasäng jämte honom. Vi fick sova till 02.15 då vi blev väckta igen.

Två personer väckte mig och sa:

"Vi måste flytta er, antingen får du gå eller så kan du hoppa över i Adams säng"

Trött och förvirrad flyttade jag mig över och la mig hos Adam. Dom körde ut oss i gången där det var ljust och jag blev rädd att Adam skulle vakna. Jag täckte över hans ögon med filten och höll om honom så att han skulle känna sig trygg. Till slut kom vi in i ett undersökningsrum med fullt ljus. Där säger den ena sköterskan:

"Adam är positiv för Covid-19. Men eftersom du är negativ så litar vi inte på provsvaret. Dessutom är snabbtesterna inte helt tillförlitliga då dom visar ca var tredje provsvar som positivt fast det är negativt. Så vi måste göra ett ordentligt test på Adam för att vara säkra. Du får krama fast honom medan vi tar testet då vi både måste ner i svalget och långt in i näsgången."

Tårarna rann.. inte igen... skulle vi vara tvungna att göra honom illa igen. Väcka honom i panik, hålla fast honom. Varför kunde vi inte ta ett riktigt test från början istället om de första testet var så obrukbart!? Där låg jag, höll om mitt barn medan en sköterska höll fast hans huvud och en tryckte ner testet i halsen och nästan på honom. Han skrek och jag grät.

När dom var klara sa dom att vi var tvungna att vänta i ungefär 1,5 timmar innan dom får provsvaret.

Där stod jag förtvivlat med Adam i min famn, gråtandes förskräckt över vad som hänt. Jag vaggade honom, pussade på honom, grät av utmattning och kände mig hjälplös. Åter igen blev vi lämnade på en plats som kändes hemsk att vara på...

Till slut somnade Adam och jag kunde lägga ner honom i sängen. Jag la mig tätt intill och somnade till.. kl 04 väckte dom mig igen och sa att Adams test var negativt och att vi fick komma tillbaka till rummet igen..

När vi kom tillbaka till rummet kunde jag inte somna om. Det är inte ett eget rum man ligger i utan det är ju andra sjuka barn med sina föräldrar där. Några i rummet kunde inte sova så dom låg och viskade och en annan snarkade. Jag som i vanliga fall sover med öronproppar och är känslig för ljud hade såklart väldigt svårt att sova under dessa omständigheter. Till slut somnade jag till, men det kändes i princip som att jag blinkade och när jag öppnade ögonen igen var klockan 06.15 och Adam hade vaknat.

Jag ville inte riskera att väcka någon annan i rummet så vi gick ut och satte oss i uppehållsrummet. Där var dom snälla och hjälpte mig att värma välling och gav mig kaffe. Det kändes väldigt bra att få vakna upp där efter en natt med minimalt med sömn..

Klockan 10 kom läkaren och undersökte Adam. Han konstaterade att det inte var någon fara med Adam så vi kunde få åka hem...

Ovan ser ni några bilder från min Instastory, samt medelande jag skickat till en grupp med mina föräldrar och min man.

Men vad händer egentligen med sjukvården...? Ska vi verkligen behöva ha det så här i Sverige? Detta är ju inte klokt! Hur man blir behandlad i en sån här situation. Det är ju skamligt. Fruktansvärt. Jag vet inte vad jag ska säga, men bra är det inte.

När det händer sånna här saker i livet så blir jag enormt påverkad. Jag ifrågasätter allt, funderar över mycket och blir väldigt låg. Livet är så jävla skört och det är så lätt att ta det för givet. Nu gick det tack och lov bra med Adam, men tänk om.. Tänk om det inte hade gjort det. Fy.

Gillar

Kommentarer