Förlossningsdepression

Hej på er,

Jag känner att jag måste ta upp en viktig sak...

Ni som har följt bloggen under en längre tid har nog märkt på mig att jag varit lite kort och annorlunda den senaste tiden. Jag har gjort allt i min makt för att försöka upprätthålla en fasad och blogga på som vanligt. Jag har tagit bilder och försökt göra vad jag kan för att hålla en positiv ton i min blogg, men nu känner jag att jag måste vara fullkomligt ärlig med er. Dels för att jag helt enkelt inte orkar vissa dagar och också för att jag vill dela med mig då jag vet att många tyvärr går igenom samma sak...

Ungefär fyra veckor efter Adam föddes så började jag må riktigt dåligt. Ångestkänslor i hela kroppen, en känsla av att inte orka eller räcka till, kort stubin och ledsen konstant. Ingenting kändes bra och jag kunde inte se vad meningen med livet var.. Det var extremt tufft och det är det fortfarande...

Det värsta är de dagar när jag är ensam med barnen och måste ta mig upp, men hela kroppen skriker efter att få lägga mig ner igen. Den energin att göra mig och barnen iordning finns inte alltid och när M varit iväg på jobb så har fått enorma panikattacker som skrämt mig, men som tur är har min pappa hjälpt mig

På sociala medier ska allting vara så himla perfekt och bra hela tiden eftersom hela grejen med blogg/instagram och youtube går ut på att inspirera, motivera och glädja. Det ska vara positivt och perfekt och tro mig, jag gör mitt bästa för att hålla den fasaden uppe. Men nu mår jag så dåligt ibland att jag känner att jag måste vara ärlig med er som följer mig.

Att gå in i en förlossningsdepression är mer vanligt än vad man kan tro och det är helt jävligt när man är inne i det, men med rätt hjälp så kommer jag bli bättre..hoppas jag...


Jag vet inte helt vad jag ska säga mer än att jag mår dåligt den största delen av tiden. Helgerna när M är hemma är dom dagarna det fungerar bäst för mig för då känner jag mig trygg och får hjälp. Min mamma och framför allt min pappa är här nästan varje dag och hjälper mig också eftersom att jag ofta känner att jag inte klarar av något annat än att återhämta mig, sova och försöka bli bättre. Utan min familj vet jag inte vad jag hade gjort..

Jag gör så gott jag kan att skriva om dom ljusglimtarna jag upplever i min vardag. Men, det är viktigt för mig att ni också förstår att det inte alltid är så bra.. Jag har själv fått en enormt mycket större medkänsla för andra människor jag möter, för man vet aldrig vad en person går igenom i sitt liv..

Så jag hoppas att ni har förståelse för att jag kanske inte är som jag brukar och så hoppas jag att jag blir bättre snart..

Gillar

Kommentarer

Emma
,
Hej! Jag har inte läst din blogg särskilt länge men trillade in av en slump när jag googlade runt om bebisar som inte kan sova själva. Jag kände igen så mycket du skrev; exempelvis hur adam inte vill sova i vagnen men att sjalen går bra. Vi har enorma problem med vår sons sömn, han är idag drygt 6 månader och han sover fortfarande på mig eller min sambo. Tror att detta kan vara en av anledningarna till att jag är i depressionsträsket, jag får liksom aldrig någon tid för mig själv. Vi har inte som du en fantastisk familj som ställer upp, men vi två gör så gott vi kan. Ska sägas att vår son fortfarande har kvar mororeflexen och att han därmed inte kan sova på rygg vilket förmodligen ligger bakom allt detta... Jag har i alla fall kommit i kontakt med en psykolog via bvc, kanske är det något för dig? Min son följer med på de mötena. Dessutom har jag fått lite medicin utskrivet, så att jag ska kunna sova bättre (inte ligga och grubbla så mycket). Känner verkligen med dig och vet vad du går igenom. Styrkekram till dig <3
Gunilla
,
Ja tänkte samma sak. Du kan få ett läkarintyg för utökad förskola för pojkarna så du kan få mer återhämtning! Det fick min dotter!
Jessie
,
Skäms inte över hur du mår; det finns ingen skam i att drabbas av förlossningsdepression (även om skäms är just vad man gör..) ❤️ Jag fick det med min första son och förstod inte alls varför jag mådde så dåligt. Det var först 1,5 år senare som jag fick den hjälp jag behövde och insåg ”herregud, kan man må såhär bra!?”. Nu med andra sonen (7 veckor gammal) så har jag varit väldigt vaksam på hur jag mår och visst känner jag av den igen, men tack och lov inte på samma sätt som förra gången. Fantastiskt att du kan få så bra stöttning av dina föräldrar, men som många andra skriver; finns det någon möjlighet för M att jobba närmare hemmet? Jag känner nämligen så väl igen när du beskriver att du får ångest och panik när M är borta, för min man jobbar treskift och jag får samma panik när han är borta och jag är själv med pojkarna... Tankar som ”hur ska jag orka?”, ”jag vill inte!” och ”hjälp...” är ständigt närvarande Så om M skulle ha möjlighet att strukturera om sitt arbete hade det nog hjälpt din oerhört mycket, men det kanske inte går Hursom, skäms inte över hur du mår, du är en fantastisk mamma och den bästa för dina barn, och du kommer ta dig ur det här. Stor kram!
Maria
,
kram.
Amanda
,
Men det är ju just det som är problemet med sociala medier allt målas upp så fint och bra, det är jättebra att du är ärlig, tyckte att du var stark som la upp bilden osminkad med fett hår och i barnens skjorta, mer sånt behövs annars är det lätt att man ändå tror att allt är bra även om man någonstans förstår att allt inte är en dans på rosor jämt. Jag känner igen mig så mkt i det du skriver, hade min man i från mig under några vevkor i höstas, han kom hem på helgerna. Vi bodde tillfälligt på hans lilla hemort ensam med min 3 åring och 6 mån, jättefint boende och visst hans familj fanns där men det var så dött och jag saknande min familj och mina vänner så mycket och såklart min man. otroligt tufft, men jag tog mig igenom det tack vare att tiden var kort och att jag visste att vi snart skulle få flytta in i vårt nya hus tillsammans igen i vår stad. Men jag får fortfarande lite panik och ångest när jag tänker tillbaka på den tiden och vet att jag hade blivit galen om det fortsatt så, hade som du säger så kort tålamod och saknade glädje vissa dagar... Jag har alltid beundrat dig och tyckt du verkat så stark som klarat 3 barn själv, men jag tror som manga andra skriver att din man behöver jobba närmre hemmet så ni kan leva ett "vanligt" liv, tror faktiskt det kan bli väldigt svårt for dig att ta dig ur detta trots familjens stöd. Adam är ju också i en relativt lätt period i livet, jag tycker iaf att de 3 första månaderna är de enklaste sedan kräver de mer sover mindre och blir mer rörliga. Jag förstår inte hur du ska orka detta i det långa loppet, rodda 3 barn dig själv, laga mat, köra till aktiviteter och sedan så småningom jobba som flygvärdinna, jag får bara inte ihop det. Jag hoppas ni hittar en lösning men fram tills dess försök prata med en psykolog, det är så skönt tycker jag iaf och man får många bra hjälpmedel. Och ha någon rolig sak att se fram emot varje vecka, en fika med en vän, öppna förskolan ellerr liknande. Jag blir iaf knäpp av att bara hänga med bar
Erica
,
Tänker som Amanda skriver att sociala medier ger en skev bild av det "verkliga" livet..ibland när man kollar runt lite och ser alla fräscha,trimmade, överlyckliga människor så tänker man ju guuuuud hur kan allt alltid vara så bra. Men som sagt någonstans fattar man ju att det inte kan vara så jämt. Att hålla upp en fasad för folk som följer en är ju säkerligen inte det lättaste...skulle aldrig jag klara hoppas att du kan försöka att tänka bort det och kanske känna att du inte måste uppdatera utan tänka på dig själv och din familj, det viktigaste är att ni mår bra!
Sofie
,
Du är otroligt stark som alltid är ärlig o och berättar för alla om hur ditt liv ser ut och inte bara de bra bitarna. Det är därför jag läser din blogg för du känns som en så ärlig människa och förskönar inte allt. Det är inte konstigt det blivit för mycket för dig med all den tiden du har barnen själv. Jag är tvåbarnsmamma och mammaledig och då jag återhämtar mig är när deras pappa kommer hem efter jobb om dagarna, har dessutom ett barn med extra behov. Ja tror vila och återhämtning är det ändå som du behöver just nu. Du verkar va en stark tjej och ha en fantastisk familj runt dig som hjälper till så det kommer säkert bli bra! Kramar sofie
Nat
,
Jag har följt och kommenterat/diskuterat dina inlägg i så många år att det känns som vi känner varandra Har nog anat att allt inte var helt hundra men visste inte säkert Tycker om att du försöker peppa och skriva på ett härligt sätt, men tycker ändå mer om att du faktiskt vågar vara helt ärlig. Det känns fint på något sätt Tror helt säkert att ni tar er ur detta så stabila som ni är och med många starka relationer runt er Kram och styrka
fanny s
,
Att inspirera behöver inte alltid betyda att hålla uppe en fasad av att allt är perfekt. De konton och bloggar som inspirerar mig mest är de som är ärliga. De som delar livets alla delar - även det smärtsamma och "fula". Jag har varit där du är - det är fruktansvärt! Jag vill skriva "kämpa på" - men jag tycker samtidigt det viktigaste är att man har tillåtelse att släppa taget och sluta kämpa för en stund. Självklart går det inte när du är själv med barnen. Men när du har hjälp av andra vuxna <3 Och när du är själv med barnen är det helt OK att göra så lite som möjligt och skita i städ och annat som kan vänta tills M är hemma. Äta lättlagad mat och sätta på en film för barnen. Hoppas att du mår bättre snart och får hjälp hos psykologen! Det kommer att ljusna - kanske kan antidepressiv medicin hjälpa dig att komma ur den värsta dippen. Jag lider med dig, för jag vet precis hur det är. Och som du ahr kämpat med amningen också! Det kommer att bli bättre!!!
Sara,
Tack för att du tar upp ett viktigt ämne. Jag blev själv mamma för andra gången i januari och lider också av fd. Jag hoppas du har fått hjälp, vill du läsa om mina upplevelser får du gärna gå in på min blogg Saranoel.nu. Hoppas den kan ge dig hjälp och stöd påvägen ur depressionen ❤️
Saranoel.nu