Gravid vecka 36

En stor skillnad som jag har börjat känna är att mitt psyke har förändrats enormt dom senaste dagarna. Jag har börjat tänka väldigt mycket och tyvärr börjat oroa mig för saker som jag ändå inte kan påverka. Ni vet, sånna där idiotiska saker som "tänk om det händer något med bebisen?", "tänk om det går snett med Epiduralen?" "Ska jag verkligen ta den typen av smärtlindring?" "Tänk om ingen är hemma som kan hjälpa mig passa barnen när det är dags?" "Tänk om inte M är hemma?" "Tänk om bebisen kommer på Filips födelsedag? Blir Filip ledsen då?"

A, ni förstår, jag har många orosmoment som jag går och funderar över, men egentligen är det ju så dumt och onödigt att jag ens går och tänker på allt eftersom jag ändå inte kan göra någonting åt saken. Jag får helt enkelt ta den smärtlindring som passar där och då. När det kommer till barnpass så löser sig allt och bebisen kommer när han kommer och vi får helt enkelt anpassa oss efter situationen i efterhand. Jag kan ändå inte göra någonting för att påverka så jag måste verkligen försöka att sluta oroa mig och istället tänka på allt det positiva. Men gravidhjärnan gör det lite svårt för mig just nu...
Annars då? Magen känns tyngre och tyngre för varje dag så jag köpte ett gravidbälte. Dock känns det som ett onödigt köp då det inte riktigt fungerar. Även om jag skulle önska att det gjorde det så blir det svårt för ett bälte att lyfta upp hela denna tunga magen. Det enda som jag eventuellt skulle kunna tänka hade fungerat hade varit om man hade ett bälte som hölls upp över axlarna, men det hade nog samtidigt varit rätt så obekvämt. Så jag får skicka tillbaka bältet och helt enkelt lyfta lite på magen med armarna när jag behöver.
För en vecka sen ungefär så började jag vakna på nätterna av onda förvärkar. Men vad jag kan förstå så är detta helt normalt och ingenting att oroa sig för utan kommer ofta när man är omföderska och kan hålla i sig i flera veckor. Nu har jag inte känt det på några dagar så förhoppningsvis har det försvunnit och kommer inte tillbaka förrän det är dags för förlossning. (Man kan ju i alla fall hoppas!)

Denna veckan hoppas jag går fort för M åkte precis till jobbet och är borta till fredag och mina föräldrar som är min trygghet här på vardagarna är i Spanien. Så om förlossningen skulle sätta igång för tidigt redan denna veckan så är jag rätt så körd då jag inte har någon som kan komma och passa barnen och ingen som kan köra mig till förlossningen. Så vi får hålla tummarna att bebisen har lust att stanna några veckor till!

Nu ska jag gå med barnen till skolan och förskolan. Kram så länge!

Gillar

Kommentarer