Lillebrors förlossning

Godmorgon,

Jag har varit i en riktig bebisbubbla sen vårt lilla mirakel kom till världen och känslorna har varit så starka inom mig att jag har svårt att hantera hur jag känner. Allt har fått vänta och jag har bara spenderat varje sekund med familjen. Men nu känner jag att jag har fått lite mer kontroll och vill så gärna skriva ner om förlossningen medan känslor, tankar och händelseförloppet ligger någorlunda färskt i minnet. Så här gick det till när vår älskling föddes...

Den 20 november klockan 09.00 fick vi en tid hos förlossningen på BB för att prata om en eventuell induktion. Vi var inställda på både det ena och det andra men hoppades såklart att vi skulle få sättas igång på grund av mitt mående. På kvällen innan packade vi BBväskan fullständig och berättade för barnen att vi förmodligen kommer att få åka och träffa lillebror så att mormor och morfar kommer att ta hand om dom. Sen på morgonen när det väl var dags att bege sig så lämnade vi Filip på skolan och Oskar på förskolan och sen begav vi oss mot Borås.

Väl framme blev vi mottagna av en jättesöt barnmorska som pratade med oss om hur vi kände och så tog hon lite prover och lyssnade på bebisen.
Efter en stund blev jag även undersökt av en läkare för att ta ett sista beslut om vi skulle sätta igång förlossningen eller inte. Tack och lov så var jag så pass mogen att vi kunde prova ballongmetoden och fick därefter ett eget rum som vi skulle få spendera tid i. Efter att ballongen var isatt så kunde det ta allt från några minuter och fram till morgonen dagen därpå. Om ingenting hade hänt då så hade vi fått ta ut ballongen och prata om andra metoder då. Men vi behövde inte vänta så länge..
Efter någon timma så skulle jag gå på toaletten och då föll ballongen ur mig. Rädd, spänd, nervös och oroad sprang jag ut till M och berättade vad som hänt. Vi ringde på barnmorskan som sa att det var kul att höra att det gick så fort och att vi skulle få flyttas över till ett födelserum för att ta hål på hinnorna.

När hon sa det så blev jag rätt så rädd och stressad över hela situationen. Jag var liksom inte beredd på att allt skulle ske så fort, men nu fanns det ingen återvändo. Vi hade ju kommit hit för att vi önskade det här och nu var det alltså dags. Vi kom in till rummet och jag fick byta om till en rock och sen la jag mig ner för att bli undersökt. Nu var jag 4 cm öppen och vips så rann vattnet ur mig. Om inte värkarna skulle sätta igång av sig själv inom en timma så skulle jag få dropp som skulle hjälpa till på traven. Nu var det även vaktbyte och vi skulle få träffa en annan barnmorska.

Ingenting hade hänt efter ca 1 timma så den nya barnmorskan som kom sa att hon skulle komma med Epidural för att ge mig den innan droppet eftersom att värkarna kunde bli väldigt intensiva från start efter att jag hade fått dropp. Epidural var nämligen något jag önskade eftersom jag är rädd för smärta och inte ville ha ont.

Hon sa att vi skulle ge det en halvtimma till för att se om värkarna kom igång av sig självt och så gick hon iväg.

M la sig för att vila och då kom första värken. Aj. Det gjorde ont, men jag kunde hantera det. 10 minuter senare kom en till. Sen kom det tätare och tätare och efter en halvtimma fick jag en värk som skrämde mig. Det gjorde så ont att jag inte klarade av att hantera smärtorna så jag ropade på M som precis hade somnat till i stolen breved.

"Ring barnmorskan!! Jag klarar inte detta, jag måste ha Epidural NU!"

Vi ringde på barnmorskan som kom och sa att den andra som var ansvarig var upptagen men att hon skulle säga till att jag önskade Epidural nu. Hon frågade samtidigt om jag ville prova på lustgas och i det läget ville jag göra vad som helst för att slippa känna den här ohanterbara smärtan.

Lustgasen var dock ingenting för mig. Jag hatar att känna mig berusad och det ända som hände när jag andades in lustgasen var att ansiktet domnade bort, jag hade svårt att andas och jag blev helt väck, samtidigt som jag hade ohanterbara smärtor som inte gick att kontrollera. Jag tyckte inte att det onda försvann av lustgasen utan det kändes bara som att jag fick ett extra bekymmer att tänka på. Och till tider trodde jag att jag skulle dö eftersom det kändes som att jag försvann i smärtorna.

Ibland blev värkarna så ohanterliga att jag bara skrek rakt ut! Gång på gång skrek jag att jag ville ha Epidural och många gånger ville jag bara ge upp. M försökte allt för att stötta mig och jag minns att han gång på gång bad mig att andas. Jag glömde av att andas, men ibland undrar jag om jag slutade andas bara för att jag hade så ont att jag inte kunde hantera min egen kropp. Jag ville bara försvinna och ge upp....

Efter en stund, vilket för mig känns som en evighet, kom räddaren i nöden, nämligen narkosläkaren. Värkarna kom tätt så han fick sätta Epiduralen i ryggen under tiden och smärtan av bedövningen var ingenting i jämförelse med hur det kändes i resten av min kropp. Som en flod ut över benen kunde jag känna bedövningen hjälpa. Det tog inte bort all smärta, men definitivt det mesta av den. Nu kunde jag överleva resten av förlossningen. Samtidigt som jag önskade att det hela skulle stanna upp lite för att ge mig tid att återhämta mig, så ville jag även att det hela skulle vara över. Efter endast några minuter kunde jag känna ett våldsamt tryck nedåt och sa till barnmorskan som undersökte mig. Jag var helt öppen och det var dags att låta bebisen komma ut...

Alla mina krafter var som bortblåsta och jag kunde känna att Epiduralen inte hjälpte mig, utan nu kunde jag känna allt igen. Det gjorde ont, jag skakade, jag glömde att andas och allt kändes väldigt tungt. Jag trodde inte att jag skulle klara av det och då bestämde sig barnmorskan att ge mig dropp för att hjälpa till livmodern att pressa på. Detta gjorde såklart att smärtorna blev ännu värre och mer intensiva, men samtidigt var det bra eftersom jag fick lite hjälpa att krysta.

"Bara en sista push nu Susanna" hörde jag så jag tog i med allt i livet och skrek rakt ut. Jag vet inte vart krafterna kom ifrån men jag kände att om han inte kommer NU så kommer jag att tuppa av... Två gånger till tog jag i, smärtorna går inte att beskriva mer än att det är det värsta jag någonsin känt i hela mitt liv! Värre än båda dom tidigare förlossningarna, värre än allt. Men så plötsligt så låg han där på mitt bröst och allting försvann....
Nu var han här och allt jag gått igenom var värt det och trots att det var det värsta jag någonsin upplevt i mitt liv så skulle jag göra det tusen gånger om för att få uppleva denna stunden igen. Första tiden när han ligger där på bröstet är magiska. Ren magi..
Jag fick ha honom hos mig på mitt bröst under tiden barnmorskan fick ut moderkakan, M klippte navelsträngen och jag blev sydd med 7 små stygn. Jag kände ingenting utan hade bara fullt fokus på mitt lilla mirakel som låg och myste på mitt bröst.

Han kom den 21 november klockan 01.42, vägde 4355g och var 53cm lång. I mina ögon är han alldeles perfekt och gudomligt bedårande.
Jag är så stolt över vad jag och M lyckats skapa tillsammans, ännu ett kärleksbarn och vi älskar honom så innerligt. Detta var en upplevelse som inte kan mäta sig med någon annan och det mest otroliga var att jag inte trodde att jag kunde känna lika stark kärlek för en till som jag gör för mina andra två barn, men den kärlek som jag inte trodde fanns har flödat runt i min kropp och tänka sig.. jag hade mer att ge. Att vara mamma till mina tre pojkar är meningen med mitt liv, helt klart.
Nu ska jag hoppa in i bebisbubblan igen och fortsätta låta känslorna rinna ur mig. Jag gråter titt som tätt av lycka. Det är svårt att ta in allt, men låter mig själv att gråta för att få ut hur jag känner. Det är häftigt och om man tillåter sig att känna på kärleken så är det verkligen det starkaste och häftigaste man kan få vara med om i sitt liv...

Gillar

Kommentarer

Tanja
,
Åh vilken fantastisk berättelse! Jag gråter❤ Starkt jobbat!
fanny s
,
Jättefin förlossningsberättelse ❤ Jag har, precis som du hade med Oskar, haft en drömförlossning som inte alls var särskilt smärtsam, medan mina andra förlossningar har varit lite mer som du beskriver här, Grattis igen!
Gunilla
,
Hur många timmar tog förlossningen ?
Maria
,
Vad skönt att allt ändå gick bra. Grattis igen.