Min värld vändes upp och ner

Godmorgon,

Detta inlägget skrev jag i förrgår, men som jag glömde att publicera när jag fick veta att morfar gick bort. Då vändes min värld upp och ner. Här kan ni läsa hur jag kände då, bara någon timma innan jag fick höra vad som hänt med min älskade morfar....

 

Det är en sak som jag har saknat under alla mina år i Norge och det är att ha en nära relation till mina barndomsvänner. Ni vet, inte vilka vänner som helst, utan dom som verkligen har betytt någonting för mig. Vännerna som man känner att man kan vara sig själv med och som man har massvis av minnen med vilket gör att man ofta tänker på varandra och alla fina stunder man varit igenom.

När jag flyttade till Norge för 11 år sen så tappade jag kontakten med många av mina vänner. Jag skaffade nya och glömde liksom bort det som var i Sverige och tänkte egentligen inte så mycket över det. Åren gick och jag hade accepterat att mitt gamla liv var en sak och att jag nu levde ett nytt liv med nya vänner i Norge. Det var först när jag mötte min man och han friade till mig som jag började tänka över min livssituation och insåg då att jag kände mig enormt ensam. Jag hade många vänner, men dom som jag helst av allt önskar att jag kunde berätta om förlovningen för fanns inte längre i mitt liv. Det var tufft att inse att jag hade tappat kontakten med dom människorna som betytt mest i mitt liv.

Som tur var så kunde vi ta upp kontakten igen och det var inga konstigheter från någons sida att börja umgås igen. En av dom vännerna som jag fått tillbaka i mitt liv och som jag är så otroligt tacksam över är Carro.

Caroline var min bästa vän under tiden vi gick i skolan och det är tillsammans med henne som jag har växt upp. Jag har haft många vänner genom åren, men med henne är det något speciellt som är svårt att förklara.

Eftersom jag fortfarande bor i Norge och hon bor i Sverige så ses vi inte så ofta, men härom dagen så var båda i Alingsås och då passade vi på att träffas tillsammans med våra familjer hemma hos mina föräldrar.







Jag är så glad och det känns äntligen som att mitt liv börjar bli fulländat på något otroligt sätt. Jag har allt jag någonsin kunnat drömma om och nu har jag även fått mina vänner tillbaka i livet som jag har saknat under flera års tid. Nu börjar allt kännas så bra att jag nästan är orolig för att något hemskt ska hända. Förstår ni hur jag menar? Jag tänker att det inte är normalt att ha allt man någonsin kunnat önska sig utan att någonting någon gång förstörs eller går snett?

Oavsett vad så är jag lycklig nu och tacksam över alla fina relationer och människor jag har i mitt liv. Detta blev ett väldigt sentimentalt inlägg, men ni fattar poängen :)

Det gick inte många timmar innan det hemska hände... Varför är det egentligen så? Varför kan man inte bara få må bra för alltid...?

Gillar

Kommentarer