Syskonkärlek och meningen med livet

Godmorgon,

I morses vaknade vi tidigt, strax innan 05 var vi tvungna att gå upp eftersom Adam hade en överraskning i blöjan som gjorde att det var obekvämt för honom att somna om. Så jag gick upp, bytte på honom, gjorde en stor kopp kaffe och så gick vi tillbaka till sovrummet för att mysa. Efter några minuter kom M in på sovrummet (han hade sovit hos Oskar som vaknat på natten) och sen låg vi i sängen och myste och pratade om allt och ingenting. När vi låg där så slog det mig att tiden rusar så snabbt förbi. Adam börjar växa ur sina bebiskläder och den senaste månaden har bara försvunnit bort. Jag har inte haft tid eller ork till någonting annat än att försöka få ihop vardagarna, så alla dom här fina stunderna har liksom försvunnit förbi. Visst har jag memorerat fina ögonblick i min hjärna och ett och annat foto har tagits, men inga videos. Och det är ju just dom här mysiga stunderna som vi har tillsammans som jag vill spara för alltid så att man kan gå tillbaka och se på hur fina stunder man haft. Så idag ska jag försöka filma lite grann för den här tiden får vi aldrig tillbaka..
Precis innan 2019 var slut så sa jag ju att jag skulle ta tag i mina sociala medier och bli bättre på att uppdatera på Youtube, men efter att verkligheten kickat in så har jag insett att jag får vara glad om jag lyckas filma en video i månaden. Eller i alla fall inte ha några krav på mig själv när det kommer till att prestera för då blir det för mycket press på mig och då blir ingenting roligt. Jag har under den senaste tiden reflekterat en hel del och det som är viktigt för mig är familjen och att jag får så mycket kvalitetstid med pojkarna som möjligt, sen får allting annat komma i andra hand helt enkelt. Men när jag känner att jag har tid, ork och lust så kommer jag såklart att uppdatera, fota, filma och publicera. Framför allt för att jag vill spara allt för mig själv, men också såklart för att dela med mig till er, alla nära och kära i mitt liv som vill följa med och hålla sig uppdaterade på hur vi har det.
Barnen är så otroligt fina mot varandra och kärleken som flödar här hemma är enorm. Att skaffa ett tredje barn till våran familj var det bästa beslutet jag någonsin tagit. Det känns nästan som att Oskar behövde en lillebror för att bli en bättre människa själv.. Ungefär så som jag känner med min man.. När jag träffade honom blev mitt liv helt annorlunda och mina värderingar ändrades och jag som person blev bättre.. Det är rätt så häftigt egentligen att se hur vissa människor i ens liv påverkar en till det bättre. Det är lite det som gör att jag tror att det är en mening med allt som händer i ens liv. Det var meningen, eller kalla det ödet om du vill, att jag skulle träffa min man och det var meningen att vi skulle få tre pojkar. Det är så här det ska vara för det var det här som var meningen med mitt liv.
Många säger "Nu räcker det va? Nu ska ni väl inte ha fler barn?" och även fast jag tycker det är en liten konstig fråga att ställa så kan jag ändå svara att jo, nu räcker det. Jag känner att jag precis räcker till och att det här är max vad jag klarar av. Jag lyckas få ihop dagarna och jag känner att jag räcker till till alla barnen, men mer skulle knäcka mig fullständigt. För så som det är nu har jag ingen energi över till mig själv eller någonting annat känns det som och att tro att jag skulle klara av att, för det första vara gravid igen och sen ta hand om fyra barn?! Nej, det skulle aldrig gå.

3 pojkar är perfekt och jag kunde inte vara mer lycklig och jag är så otroligt nöjd, fulländad och färdig. Jag är annars en person som alltid strävar efter mer och alltid vill mer, men när det kommer till barn och hur min familj ser ut så känner jag mig väldigt nöjd och klar här och det känns faktiskt väldigt skönt.

Gillar

Kommentarer